En bra vårsäsong är till ända och drömmen om Allsvenskan lever i allra högsta grad. Nedan följer en sammanfattning av våren signerat Andreas Brännström. 

Vi har nu nått nästan halvvägs in i serien, och har ett par veckor ledigt från gemensam träning. Ordet ”gemensam” är viktigt här, för det ska absolut inte förväxlas med helt ledigt från träning. Det finns helt enkelt inte möjlighet att ta totalt ledigt från träning nu utan att bli ordentligt straffad för det under de kommande månaderna. Svenska fotbollsspelare har sin riktiga semester i december, inte i juli.

Vi har också skapat oss ett läge som är alldeles för intressant för att inte försöka utnyttja det fullt ut. Efter en intensiv vår befinner vi oss trots allt i en position tabellmässigt som, hittills, är den högsta klubben befunnit sig i. Jag säger ”trots allt” p.g.a. att vi är Dalkurd. I alla andra svenska klubbar hade det ansetts vara en succé, men Dalkurd har ofta spänt bågen lite hårdare och siktat lite högre än sin omgivning. Därför finns det inget som heter succé i Dalkurd.

Ibland kan jag lida lite med spelarna, som ständigt bedöms med andra ögon än spelare i andra klubbar. De får sällan beröm efter vinster utan mer frågor om varför de inte var ännu bättre. Men sådan är klubbens identitet, vi backar aldrig från förväntningar utan tvärtom, vi skapar dem. Där andra klubbar gör allt för att tona ner förväntningar och favoritskap säger Dalkurd alltid ”vi ska vinna, vi är favoriter!”

Hade vi t.ex. bytt spelartrupp med Trelleborg eller BP så hade vi ändå varit favoriter. Eller ta Helsingborg, med sina 50 miljoner i omsättning och 12 nya färska sponsormiljoner till sommarens transferfönster. De förutsättningarna i Dalkurd och inget utom överlägsna segrar hade accepterats.

Men det är också en del av klubbens styrka, att alla hela tiden drivs framåt. Det är en mentalitet som gör att ingen tillåts bli bekväm. Det märks också på de spelare som lämnar Dalkurd för klubbar högre upp. De spelarna har inga problem att anpassa sig, för de är redan vana att spela under press och den nya miljön är ofta lugnare. Jag brukar säga att ”om du klarar av att leverera i Dalkurd” så behöver du inte oroa dig för din karriär. Så den höga kravbilden kan vara tuff, men klarar du av den så har du fått en skolning för resten av din karriär.

Men som sagt, tittar vi tillbaka på våren så är den bra, även med Dalkurds måttstock.

Det blev ju en speciell tränarsituation där jag själv inte var på plats de första veckorna. Det var också relativt stora förändringar i truppen vilket gjorde att ingen tydlig elva spelades in under försäsongen. Sett till det var insatsen i Svenska Cupen helt ok. Vi hamnade i en avgörande match mot AIK där vi behövde vinna och efter 70 minuter hade vi fått matchen exakt dit vi ville. AIK låg lågt och försökte maska bort tid, vi styrde matchen och publiken visade sitt missnöje. Våra 20 sista minuter var tyvärr inte tillräckligt bra, vi fick för bråttom att avgöra och började spela för snabbt och rakt i jakten på mål istället för att fortsätta på det sätt som tog oss till övertaget.

Men cupen gav oss en bra koll på var vi stod, och vi gav oss iväg på ett träningsläger. Man tror ofta att ett träningsläger framförallt handlar om träning, men träna fotboll kan man göra hemma, varje dag om man vill. För oss handlade mycket om att få ihop de nya spelarna med de gamla. De ska umgås, ha kul, lära känna varandra, nöta på varandra och helst hamna i konflikt. Det sista är viktigt, för en säsong innehåller tuffa perioder där man prövas. Så konflikt är inget problem, det kommer att inträffa i en grupp på 25 personer, det viktiga är hur man löser det. Du behöver som spelare veta att dina lagkamrater inte bara ställer upp på dig de soliga dagarna när allt flyter på. Det är som i en familj, du kan bråka med och skrika på din bror, men när det verkligen gäller ställer du upp på honom ändå, för han är din bror oavsett.

Jag brukar säga att det första steget är att spela samtidigt. D.v.s. det vem som helst kan göra, spela fotboll på en plan där andra också spelar fotboll.

Det andra steget är att spela tillsammans. Det handlar om att börja göra saker för varandra på planen och sätta laget före sig själv. Att visa lojalitet mot spelidé etc.

Det tredje steget är brödraskap. Bara ett fåtal lag når dit. Det innebär konkret att man lägger sin personliga prestige helt åt sidan och tar ansvar, inte bara för sin prestation utan för hela sitt lag. Man anstränger sig för att vara den bästa versionen av sig själv på planen. Man kollar till killen som verkar vara låg i omklädningsrummet. Man kollar hur den skadade spelaren mår. Den bänkade spelaren pushar de elva som ska starta matchen etc. Man kliver ur sin comfort zone och börjar göra obekväma saker för varandra på planen, sånt som ingen egentligen förväntat sig. Sånt skapar starka band och en stark lojalitet mellan spelare. En annan sak i det är att man pratar med varandra, inte om varandra. Det här låter enkelt och självklart, men på i stort sett varje arbetsplats och i varje lag finns några som sitter och gnäller i något hörn för den som orkar lyssna, och de typerna blir ofta ställets död. Att nå till den sista nivån är svårt, men de spelare som varit i en sån grupp kommer ofta ihåg de åren som de roligaste och bästa i karriären.

Lägret i Spanien var ett steg, och när vi åkte därifrån kände vi att vi var på rätt väg.

Vi visste att serieöppningen var extremt tuff. BP hemma följt av GAIS som hade sin upphaussade hemmapremiär. Sen Varberg som är experter på att göra det tufft för topplagen följt av ett Öster som varit obesegrade hemma i nästan två år. Vi löste det på ett ok sätt men drabbades av en strulig majmånad där vi hade en del problem med skador och sjukdom vilket gjorde att vi fick ändra väldigt mycket i laguppställningarna. Där blev vår breda trupp avgörande, väldigt många spelare bidrog till att säsongen fortfarande levde när vi gick in i juni. Egentligen kom uppehållet helt fel för oss som för första gången på länge hade en frisk trupp och kunde ha bra träningar.

Dåliga matcher kommer att inträffa, men det som gör mig mest nöjd är sättet vi hanterat dem på. T.ex. gjorde vi en fruktansvärd insats i Degerfors, men en vecka senare märktes inget av det. Vi åkte även på en tung förlust i Göteborg, men samma där – inget tjafs om att det var synd om oss, svagt självförtroende eller annat – bara nollställa och fullt fokus på nästa träning, nästa match.

Tittar man på våren generellt så fick vi in ett par mittbackar sent, och det gjorde att vi kanske lade väl mycket fokus på försvarsspel de sista veckorna innan seriestart. Försvarsspelet satte sig, och har varit bra över vårsäsongen, men vårt anfallsspel var för fattigt i början. De sista månaderna har vi ändå tagit steg där, och vi har börjat göra mål på flera olika sätt. Att ha ett stort bollinnehav mot defensivt inriktade lag är liksom inget nytt för Dalkurd men vi behövde förbättra det ytterligare. Ofta är det detaljer som kan tyckas små som i slutändan gör stor skillnad och där har vi under våren blivit bättre. Vi skapar mer, och vi har börjat göra fler mål. Vi ville också bli bättre på att straffa lag som var modiga nog att kliva upp högt på oss. Där har det hänt en del, och vi avslutade våren med att göra några ”enkla” mål genom att anfalla snabbt mot en utlämnad backlinje och att använda våra wingers bättre än tidigare.

Tyvärr är det inte tillräckligt. Alla lag blir hela tiden bättre, och om man inte fortsätter utvecklas blir man snabbt omsprungen. Enkelt uttryckt – blir du bekväm så är du snabbt ett mittenlag, större är inte skillnaden. Det som var bra i maj räcker inte för att ta poäng i september.

En sista grej: det är min andra sejour i Dalkurd, och vi har gjort oss kända för att kunna skapa tryck på läktarna. Ibland har jag tänkt att ”snart lyfter taket”. Men den nivån har vi inte nått (hittills) i år. Ska vi till allsvenskan så behöver alla i och runt klubben nå maxnivå. Gör vi det så kan det bli en intressant höst…

/Andreas Brännström